Dagen känndes som den började bra, det började med att jag hade sovmorgon (för ovanlighetens skull) mös hemma med Richard med te och mackor. Precis efter att jag ätit upp frukosten var jag tvungen att springa in på toaletten för att spy ut hela frukosten, men jag kännde ingen illamånede bara lite mag ont (men inget märkvärdigt) . Så jag forsatte pyssla på och göra mig klar inför dagen, men helt plötsligt känner jag blod rinna ner för benet. Först fick jag lite smått panik och sprang direkt in på toaletten. Tåran började rinna på engång, jag försökte ringa min barnmoska men hon hade ju inte telefon tid fören kl 13.00 (suck för alla dessa telefon tider), jag ringde rådgivningen ist och där var det vänte tid i en helvtimme!, hur kan det få vara sån lång väntetid? Tillslut kom jag fram till en sjuksköterska och hon ringde gyn direkt och dom ville att jag skulle komma in på en gång. Så det vara bara att palla in sig till gävle. !3.00 hade jag en tid på gyn. När jag väl var där fick jag först sitta och vänta i 25 innan läkeren kom. Men tillslut kom HAN, det var en HAN! jag kände en lättare suck och smått oroad, när man ska göra sånna här grejer vill man han en kvinnlig läkare, en som förstår och oftast vet hur det känns. Men visst dom kan sina saker men det är fortfarane lättare att prata med en kvinnlig. Så jag fick göra en gyn undersökning och ultraljud , barnet i magen var det ingen skada på , hjärtat dunkade på som vanligt (vilken lättnad). Det hade troligen blivit en blödning från livmoderkakan. Men det fanns inga spår på att det kunde bli missfall, vilket var otroligt skönt att veta. Men läkaren ville absolut sjukskriva mig i två veckor, genom att jag har ett stressigt och tungt arbete plus att jag redan en gång tidigarer fått åkt in akut för panikångest attack. Ja så nu är jag sjukskriven i två veckor för att vila, hur ska jag klara av att vila i två veckor? jag som inte ens kan vila några timmar på en dag. Fast det är väl bäst att göra som läkaren säger för barnet och mitt bästa.