inatt har jag tagit mig en rejäl funderare, det skrämmer mig lite på ett vis. Varför har jag så svårt att gå min egen väg. Jag måste kanske? Jag håller på bli galen på det här nu, jag är inte van vid sånt här. Så är inte jag uppväxt. Jag vill bara skrika ut vissa saker ibland men oftast är det bästa att behålla sakerna för sig själv. Jag har ändrat uppfattnibg på saker och ting, jag orkar inte lägga ner någon större tyngd i det. Alla dessa dåliga dagar sätter sprätt i mitt huvud. Varför dessa värderingar. Är det värt det?